Blogg

I samband med burgarresan till USA i maj 2011 startades bloggen Flippin' Burgers som var aktiv t o m öppningen av restaurangen i mars 2012. Bloggen låg på dåvarande Magasin Morbergs hemsida och skildrade burgarresan, crowdfundingkampanjen och uppstarten av restaurangen. Nedan finns det första blogginlägget samt resterande inlägg samlade i en historik.

Beef!

May 17, 2011

Beef!

Planen för Miami var som jag nämnde tidigare Michaels Genuine Food och Le Tub. Därutöver skulle det plockas några till men jag hade inte riktigt bestämt vilka. Hannes, chaufför, vän och nu även fotograf (vilket jag tror en del av er kommer att uppskatta..) hade gjort lite research och hittat en del ställen, bl a från den här videon med några av Miami Beach's bästa burgare. Första kvällen var emellertid bokad för Michaels GF men tyvärr hade vi bara bokat i våra huvuden. När vi väl försökte boka bord i verkligheten så var det fullt och det skulle visa sig att Michaels GF skulle bli en svårfångad burgare, men mer om det senare.

Nummer två på listan var Le Tub (eller nummer ett egentligen eftersom det tidigare utsetts till bäst i hela USA) men dit tar det en stund att köra och det började bli sent så vi slog till på ett av tipsen ovan och gick till Brown's Hotell för Kobe-burgare. Det märks helt klart att Kobe, eller mer vanligt "kobe-style beef" (den amerikanska varianten när man korsar t ex angus med vagyu) är populärt att göra hamburgare av här, speciellt på lite tjusigare restauranger eller ställen med någon form av gourmetburgare. För egen del är jag lite kluven. Både till Kobe och till min egen inställning.

Kött är a och o men ska det verkligen behöva vara kobe-kött i en burgare? Det är ju ändå en färsprodukt och ska man verkligen göra färs av kobe? Samtidigt som jag tycker att det är avgörande för en bra färs vilka styckningsdetaljer som används och från vilket typ av kött. Så varför då inte använda kobe om nu det skulle vara bäst? Jag tycker att burgarna förtjänar att tas på allvar men blir lätt skeptisk när det blir för pretentiöst. Och samtidigt, hur icke-pretentiöst är det egentligen att vilja starta en hamburgerrestaurang med egenmald färs, är inte det att ha en pretention om något? Eller kanske bara ambition? Ja, ni hör, det blir nästan en meta-diskussion av alltihop, en debatt om diskursen, snarare än ämnet – lite som svenska kultursidor med andra ord men det är en annan blogg.

Nu gick jag i alla fall för att äta Kobe-burgare för trettio dollar vilket blir drygt 180 kr med dagens dollarkurs. Som en vanlig finburgare hemma med andra ord vilket säger en hel del, både om burgare i Sverige och prisbilden i USA där man på de flesta ställen kan käka en juste burgare för mellan fem och femton dollar. Brown's hotel (restaurangen heter Prime 112) var packat och kändes rätt trendigt i brist på bättre ord. Enligt uppgift hänger en del kändisar och annat högvilt där och vi fick vänta i en och en halv timme på ett bord i baren. Dagen efter fick vi veta att den gamle basketlegenden (nåja…) Charles Oakley hade stått alldeles bakom oss i baren men det missade vi.

Nu till saken. När burgarna kom in var det en vacker syn. 1 pound (ca 454 g) kött och ett bröd. I n g e t m e r. Servitrisen frågade om vi ville ha lite senap och ketchup och det mottogs men först provade jag den som den serverades.

Skrov med extra allt...

Who got beef?

Det var fin smak på den biffen, ingen tvekan om det, men det blev kanske en aning torrt trots att vi bad att få den medium rare. Som burgare kom hela skapelsen mer till sin rätt med lite senap och ketchup, tyckte jag i alla fall och det råkar ju vara jag som skriver. Men visst, jag satt och bröt lite köttbitar då och då och åt som om det vore chips för den nötiga smaken var så god. Brödet var verkligen nåt extra. Perfekt smörat innan grillning och varmt på gränsen till hett, som om det precis kommit nybakat ur ugnen. Trots det var det ingen kanonburgare. Efter ett antal burgare börjar det bli lite svårt att hålla isär begreppen, det får jag erkänna, och kanske är det därför jag har lite svårt att sätta fingret på vad det var som gjorde att kobe-burgaren inte riktigt vann min kärlek. Men kom ihåg att vi då snackar väldigt hög lägsta nivå.

Tyvärr blev det inte läge att snacka detaljer med personalen eftersom det var så sent, trångt och väldigt stressigt. Så nörderiet fick tyvärr vila den här kvällen men det återkommer. Till detta nästan halva kilo köttstycke med tillhörande bröd modell tekaka serverades helt underbara pommes. Skålen på bilden var för en person eftersom vi på personalens inrådan valde att dela. Tack för tipset.

South beach diet!

Dessa pommes visade sig leda till oanade konsekvenser. Helt plötsligt kom det förbi en tjej som brast ut: "Now, that's some good lookin' fries!" varpå vi så klart erbjöd henne att smaka. Och där blev hon kvar tillsammans med sin kompis och vi inledde en timmes konversation om allt möjligt men framförallt om mat. Till slut hade de snackat så mycket olika burgarvarianter att jag sade: "Ok, då kör vi burgare hos er i morn då." Ni vet så där som man gör ibland, halvt på skämt, halvt på allvar, ofta när man är ute och reser och lite mer mottaglig för andra människor. Så vaknar man upp dagen efter till sitt vanliga svenska jag och tänker, "nää, men det där var väl inte på allvar..alltså det skulle ju va kul men inte ville väl de EGENTLIGEN steka burgare åt oss, det är ju bara sånt man säger. Vi ska ju inte vara till besvär." Fast egentligen vill vi ju det och egentligen vill de det också, det är bara så ovant i vår lite småkrångliga, bekväma kultur. Men det här är ju en spännande blogg om hamburgeräventyr, utmaningar i livet och möten med okända människor så det är väl klart att vi åkte hem till dem och grillade? Nja..

Det kom ett lämpligt ösregn som gjorde att vi svenskar kunde vakna och titta ut och konstatera att nämen det regnar, så tråkigt, jahapp då blev det ingen grillning, livet går vidare. Kanske borde man ringa men varför då, de ser ju också att det regnar och om man ringer känner de sig kanske tvingade att grilla i regnet med de konstiga svenskarna som de EGENTLIGEN inte alls ville grilla med. Så vi åkte ut till Le Tub för burgarlunch istället men skickade ett sms som konstaterade det självklara – vädret! – och att det var trevligt att träffas. Hej. Då.

Lyckligtvis är amerikaner inte svenskar och till kvällen senare stod vi med en varsin öl på en balkong på tolfte våningen hemma hos Shavon och blickade ut över ett sagolikt vackert Miami och Atlantens horisont medan kompisen Nicole grillade burgare i köket som serverades med champagne (!). Så nästa inlägg kommer att handla om hederliga, hemgjorda american burgers. För som vi alla vet, det finns inget dåligt väder, bara dåliga ursäkter.

Ps. Det här var sista inlägget med min kamerautrustning så från och med nu blir det lite bättre grejer och från Le Tub kommer jag lägga ut en massa bilder för det stället var the shiznut. Kolla in baconsnacksen nedan. Ds.

Bloggarkiv