Blogg

I samband med burgarresan till USA i maj 2011 startades bloggen Flippin' Burgers som var aktiv t o m öppningen av restaurangen i mars 2012. Bloggen låg på dåvarande Magasin Morbergs hemsida och skildrade burgarresan, crowdfundingkampanjen och uppstarten av restaurangen. Nedan finns det första blogginlägget samt resterande inlägg samlade i en historik.

Holy Finch!

May 20, 2011

Look on your map, we right above Florida, next to Bama, under the Carolinas and Tennesse you'll see…Georgia. Where Gladys Knight took the Midnight Train, the birthplace of Martin Luther King… We on the grind in, all the time it ain't, nothin on my mind but…Georgia

Vi är inte bara i Georgia utan dessutom i Atlanta, ATL, epicentrum för hiphopens dirty south så vad kan passa bättre än att inleda med ett par rader från Ludacris över en sampling av Ray Charles "Gerogia on my mind". Även om jag misstänker att "we on the grind" inte handlar om att mala kött.

En gigantisk rebellflagga fladdrade i vinden när vi mötte dagen på vägarna i Georgia vilket födde reflektioner över hur mycket historia det finns här, från inbördeskrigets dagar över medborgarrättsrörelsen och Martin Luther Kings "green hills of Georgia". De senare har vi sett en hel del av och det är väldigt böljande och vackert.

Under en kvälls färd genom småhålor i norra Florida och södra Georgia har vi förundrats och fascinerats över miljöer vi bara sett på film. Även om både Hannes och jag bott i USA och har ett djupt intresse för allt som har med detta stora, märkliga land att göra får jag erkänna att vi ägnat oss åt ren och skär exotism, och mina ögon har varit lika stora som de som mött min blick. Vi har åkt på spikraka vägar rakt ut i ingenstans och genom halvt nedlagda städer som fört tankarna till Springsteen även om vi är väldigt långt från New Jersey.

Main street's white washed windows and vacant stores, seems like there ain't nobody wants to come down here no more, they're closin' down the textile mill cross the railroad tracks, foreman says 'these job's are goin' boys and they aint comin' back'

När man pratar med människor märker man att den ekonomiska krisen slagit hårt. Men trots bistra tider stöter vi som vanligt på en hel del sköna typer. Som killen i kassan på en mack som svarade följande när jag kom in och sa "Hi": "Not yet. I don't know if you're aksin' or suggestin', but not yet.". Eller mannen som förestod en ödslig loppmarknad i Floridas träskmarker där tiden verkade stå stilla och som svar på min hälsningsfras "How are you?" svarade det obetalbara "I'm just exited to be here."

Under kvällen irrade vi runt kring metropolen Valdosta i södra Georgia på jakt efter vårt motell. Till sist fick vi ge upp och fråga efter vägen på en mack. En av kunderna tog sig tid att förklara och efter att ha beskrivit vägen så vi nästan förstod avslutade han med det något kryptiska: "Now you gon' be there before you get there, if you know what I mean." Inte rikitgt. Så han förklarade igen och när han var färdig så kom den igen: "Now just remember, you gon' get there before you get there, you understand what I'm sayin'?" Nope. Men till slut hittade vi fram.

Morgonen efter fortsatte vi som sagt mot Atlanta där vi hade hoppats klämma in Ann's Snackbar till lunch men utan att lyckas. Tur var nog det vilket jag berättar mer om i nästa inlägg. Istället hann vi ta ett snabbt träningspass på hotellet och göra oss redo för kvällens höjdare – Holeman & Finch.

Det har varit mycket hype kring H&F:s burgare. Om ni vill läsa mer finns en hel del på nätet, bl a rankade AHT:s recensent den som den bästa icke-grillade burgaren denne ätit. Någonsin. Den har också utsetts till USA:s bästa "late night burger" av Food Network och finns även med på F&W topp-25-lista. Så man kan ju fråga sig vad jag egentligen skulle dit och göra, alla vet ju redan att den är så bra och hundra bloggar och tidningar har redan skrivit allt om allt som har med H&F:s burgare att göra. Svaret är väldigt enkelt: jag skulle dit för att äta den.

Hypen beror säkerligen till viss del även på att det bara serveras 24 stycken burgare per kväll och att de annonseras klockan tio när personalen ropar ut "burger time" i en megafon, varpå de tar slut på någon minut. Annars finns de bara på brunchen på helgen. Det skulle så klart bli en utmaning för mig och Hannes med vår något optimistiska syn på tid. Jag började med att maila någon dag innan i ett fåfängt försök att reservera en burgare. Nej det gick inte så bra. Bord gick inte heller att boka. Samma dag som vi skulle dit ringde jag och frågade när man måste vara där. Runt kvart i nio var tipset. Strax efter åtta var vi på plats. Det här var viktigt. Det första jag gjorde var att fråga kvinnan i dörren om vi kunde beställa burgare redan nu och då förstod hon att det var jag som hade mailat – hon råkade vara en av ägarna – och lovade att hon skulle ordna burgare till oss. Pust. Vi tog plats i baren eftersom hon sade att det var bäst atmosfär att äta där. Nu började det som skulle sluta som en av de mest minnesvärda restaurangupplevelserna jag varit med om alla kategorier.

Ägaren och personalen var supertrevliga och jag tilläts springa in och ut i köket och fram och tillbaka i restaurangen för att prata ömsom med kocken ömsom med ägaren. De svarade tålmodigt på alla möjliga frågor och vi fick fota hur vi ville. Allt på H&G lagas från grunden på plats. Utom osten. De gör alla inläggningar och charkuterier själva och har ett eget bageri. I restaurangen finns stora kylar där kött hängmöras och i taket i köket hänger skinkor och myser till sig. De lagar rätter av djurets alla delar och serverar smårätter i baren som testiklar och annat udda som är lite för hard core för mig. Någon som känner igen konceptet…?

Eftersom vi var tidiga var det inte riktigt dags för burgare än så vi delade på en förrätt. Varmkorv med bröd som serverades med inlagd lök och jalapenos samt egengjord "ballpark mustard". Nu kanske jag inte har ätit så många avancerade korv med bröd i mina dagar men det här var i alla fall den överlägset bästa jag ätit någonsin.

Till det fantastiska amber ale och IPA enligt bartenderns tips, en kille som var lika toppklass som resten av stället men precis som övrig personal inte gav ett sken av att vara någon som var något. Nästa förrätt: egenbakade crackers med pimientoost och ni förstår vart jag är på väg med det här så jag behöver inte ens beskriva hur det smakade.

Äntligen började klockan närma sig halv tio och vi satt som på nålar när ägaren plötsligt kom och frågade om jag ville utropa "burger time". Om jag ville? I min bok slår det högre än att ringa i börsklockan på Wall Street. Vilken ära. Så klockan tio greppar en servitör megafonen och utropar att de har en svensk på besök som kommit för att äta burgare och som undrar vad klockan klockan är. Med lätt darrande hand greppade jag megafonen och som ett barn på julafton fick jag utbrista "Do you know what time it is? It's burger time!!"

What time is it?

It's burger time!! Och jag är jätteglad för att jag inte längre är suddig.

Där och då börjar burgarna lagas så vi tar oss in i köket igen och bevittnar skådespelet när 24 perfekta biffar läggs på stekbordet och lika många lika fina bröd värms på en plåt. Köttet kommer från ett lokalt slakteri och de maler färsen själva. Den består av 50/50 bringa och högrev med en fetthalt som närmar sig 50 %. Från färsen plockar de bollar med en glasskopa varpå de plattas ut med ett burklock. Intressant. Under stekningen pressade de med stekspaden på biffarna en gång. Jag frågade kocken hur han såg på att saften då rinner ut till viss del svarade han att dels inte gör så mycket eftersom de är så saftiga ändå dels att utan press blir burgarna lite bulliga när de höjer sig på ovansidan vilket gör att de inte karamelliseras inuti utan bara i sidorna. Bröden var som en mix av brioche och ett vanligt slätt burgarbröd och kom från H&F:s eget bageri. Osten var lite oväntat hederlig (nåja…) processad amerikansk cheddar från KRAFT med skillnaden att de fick den i block och kunde skiva själva och slippa plastsmaken.

Salta biffar

Burgarprepp!

Mer från köket

Flippin' burgers!

Burgarpressen lockade till skratt...

Ok nog med bilder på mig nu. På ett sådant här ställe hade jag väntat mig gourmet. Deluxe. Finsmakeri. Därför blev jag än mer förväntansfull när jag insåg att de kör en klassisk dubbel cheeseburgare med endast lök (mellan biffarna) och pickles samt senap och ketchup bredvid. Nu var förväntningarna så höga att jag var säker på en besvikelse i någon form men någon sådan skulle inte komma.

Nu tar vi den!

Världsklass

Redan vid första tuggan stod det klart att det här var den saftigaste burgare jag ätit. Vid andra tuggan var jag övertygad om att balansen mellan högrev och bringa var perfekt. Vid tredje var saken biff. Jag höll på att äta mitt livs bästa hamburgare alla kategorier. Så var det och så är det. Så mycket smak, så enkelt, så saftigt, så underbart.

...och en till

Le Tub utgör knivskarp konkurrens men H&F slår t o m den. Ni som följt mig vet att jag inte gärna vill ranka och jämföra för mycket dels eftersom jag har turen att bara äta the best of the best på den här resan dels eftersom olika burgare kan vara svåra att jämföra med varandra. Men det här var bäst helt enkelt.

Den inlagda gurkan påminde lika mycket om mammas hederliga pressgurka som en klassisk amerikansk pickle. Den var lite sötare och smakade mer ättika än andra jag ätit vilket jag gillade skarpt. När jag halvvägs in i burgaren strök på lite av den hemgjorda senapen och ketchupen med starka drag av äppelcidervinäger (jag frågade) blev det nästan för mycket. Jag kan ju inte direkt säga att jag är mållös eftersom jag uppenbarligen inte kan sluta härja tangentbordet men jag slutar skriva om burgaren nu för att inte tjata sönder er.

H&F pommes var en saga för sig. Direkt från potatis skivad på plats ner i fritösen för sju minuters svettning på 275 grader Fahrenheit. Detta gjordes tidigare under dagen för att sedan upprepas i samband med att burgarna lades på stekbordet men den andra gången var temperaturen höjd till 350 grader och tiden två minuter. Elementary, Watson.

Till maten fortsatte vi prova sortimentet av ca trettio utvalda amerikanska mikroöl (och europeiska finöl) innan vi avslutade kvällen med några drinkar enligt gamla sydstatsrecept. Behöver jag säga det? Japp, de var lika perfekt avvägda och balanserade de med.

Men det här måste väl i alla fall ha kostat en förmögenhet säger kanske någon bitter själ. Låt mig redovisa. Två av världens kanske godaste burgare med pommes, två förrätter, sex finöl och fyra drinkar summerade till 122 dollar eller ca 750 kr eller 375 kr per skalle. Jag dör. Tänk att en sådan upplevelse kan kosta så lite på en väldigt trendig restaurang i en stor stad som Atlanta. Och tänk att en såda upplevelse kunde bestå av korv med bröd och hamburgare.

Så nu har jag bokat flygbiljetten hem. Det är ingen idé längre. Jag är färdig. H&F var punkten där allt annat slutade betyda något. Så kändes det i morse när jag vaknade men efter en dusch insåg jag att det bara var en ond dröm och jag klev ur badrummet som Bobby Ewing redo att fortsätta min resa i hamburgarens tecken. Next stop: Ann's Snackbar med "the world famous ghetto burger."

Ps. Mer om H&F? Kika här Ds.

Bloggarkiv