Blogg

I samband med burgarresan till USA i maj 2011 startades bloggen Flippin' Burgers som var aktiv t o m öppningen av restaurangen i mars 2012. Bloggen låg på dåvarande Magasin Morbergs hemsida och skildrade burgarresan, crowdfundingkampanjen och uppstarten av restaurangen. Nedan finns det första blogginlägget samt resterande inlägg samlade i en historik.

I väntan på vadå…

March 14, 2012

I väntan på vadå…

Jaha. Välkommen till restaurangbranschen då. Trevligt. Kul att vara här. Eller hur det nu var. Som en del av er kanske redan sett på fejjan så sitter vi lite i skiten, som min säljare Lasse på grossisten brukar säga. Han sade det senast i förmiddags men mer i tonen av en komplimang. Han hade nämligen surfat runt lite och insupit den sköna entusiasm som alla ni bjuder på med ert stöd och hejarop. Hans slutsats var att det såg bra ut inför öppningen och att vi – därmed – skulle "sitta duktigt i skiten" nästa vecka. Eftersom vi är nybörjare och han hoppades på mycket folk. Det var som sagt en komplimang men det skulle tyvärr visa sig vara en profetia som slog in lite väl tidigt.

Runt lunchtid sitter jag och kollegan Jocke och käkar en burgare med Niklas Jakobson på Winetrade som berättar mycket fascinerande saker om naturligt vin samtidigt som vi sippar på en fantastisk IPA från samme mans nystartade microbryggeri STHLM Brewery (eller är det Brewing?). Jocke skruvar lite på sig och säger "ska vi inte börja mala köttet så det inte blir så stressigt som igår". Vi kan inte för det har inte kommit säger jag. "Ska du inte ringa och kolla då" frågar Jocke lite oroat. Jo, svarar jag. Men efter att ha suttit i telefon hela morgonen vilade jag mobilörat i Niklas föreläsning. Men jag ringer leverantören och får beskedet att våra 100 kg är på väg men för säkerhets skull skall de kolla med fraktbolaget. Några minuter senare faller ridån. Slakteriet som leverantören anlitar har GLÖMT att stycka vårt kött. Nu är ju inte vi någon stor aktör direkt och leverantören är också liten så ett halvt djur kanske inte är hela världen för det slakteriet men i min värld glömmer man inte a) en leverans b) hundra pannor av densamma.

I konsultvärlden brukades det ofta slängas med fraser som don't share the pain. Underförstått vi skiter varför ni inte har gjort det ni sagt att ni skulle göra. Det ska vara gjort och vi vill inte höra vilka eventuella vedermödor som krävts för att få det gjort. Lite hårt kan tyckas och sitter man på fel sida av pinan är det inte kul. Men att glömma skulle jag nog aldrig komma på att säga. Ens om det var sant. Det kunde man göra i sjuan. Jag glömde läxan i skåpet. Bommarna gick ner. Klockan ringde inte. Medan djuret hänger kvar på kroken inte riktigt passar in. En ska bort som Brasse skulle ha sagt. Tyvärr blev det min köttleverans. Som nu istället kommer på måndag.

Så vad göra? Ja det finns ju bara två alternativ. Köpa kött på stan och köra på och förklara att det här inte är de burgare ni betalade för som inte fanns, för de finns inte nu heller, men snart, bara inte idag, idag har vi istället en specialburgare. Vi kan kalla den share the pain. För nu är det ju ni som inte är särskilt intresserade av varför eller hur, ni vill ju bara få prova den där burgaren som jag tjatat om så länge nu. Ellerhur? Sen att jag råkar ha en blogg där jag ändå kan lägga ut texten i fyra stycken om min pina är ju en annan sak. It's my burger and I cry if want to. Inkonsekvent eller inte.

Men om vi håller oss till just det konsekventa så är det följande: efter ett år av laborerande med olika styckningsdetaljer och färsblandningar så vägrar jag nu kompromissa när jag känner att jag är där jag vill vara. Så vi valde alternativ nummer två och bestämde oss för att ställa in resten av veckan.

Då får vi bjuda på att en och annan korp välkomnar oss till restaurangbranschen, framhåller frysen som komplement och lockar med enklare vägar. Men vi har inte valt en liten leverantör för att göra oss sårbara utan för att deras kött är fantastiskt bra. Även om det tar emot att lovorda dem just idag. Det finns annat gott kött också så klart. Annat bra kött med. Småskaliga leverantörer med koll på djurhållningen likaså. Men leverantörer som förenar alla tre växer inte på trän. Det ironiska är att det vanligaste argumentet i branschen som jag hört mot att jobba med mindre producenter med hållbar uppfödning är just den bristande leveranskapaciteten. Och första veckan small vi direkt på. Klart är också att i längden kan man inte stänga en restaurang i tre dagar i väntan på kött. Men just nu kunde vi det och då gjorde vi så. För er och vår skull. Sen ska det i rättvisans namn framhållas att leverantören så klart var lika olycklig som jag och att det var det slakteri de hyrt in sig i som sjabblade. Men en dag som denna är det sak samma. De ansvarar mot mig. Jag mot er. Och jag är innerligt ledsen att det blev så här och samtidigt oerhört tacksam för all förståelse som alla visat när jag ringt runt och förklarat läget. Vi kommer igen. Så. Nu har jag skrivit av mig lite, nog om pinan.

För det har ju hänt en del kul grejer också. Efter förra veckans smygpremiär på onsdagen åkte jag direkt ned till Halland och besökte gården vi köper kött av för att lära mig mer och få se djurhållningen. Jag tror vi tar intrycken därifrån en annan dag. Lördagen spenderades i påtvingat viloläge och den första lugna stunden efter 2 veckors renovering och knappt en veckas förberedelser och resan på det. Men på söndagen var det dan före dan och fullt ös igen.

Så kom sen måndagen och våra första gäster. Det var spänt, roligt, förvirrat och underbart. Det var så kul att få ett ansikte på alla som kommenterat, mailat, frågat och stöttat. Tisdagen gick riktigt bra och vi tyckte att vi började komma in i det. På onsdagen var det allmänt kaos med kortterminal och kassasystem och köttet blev inte malt i tid och därmed inte tillräckligt kallt vilket gav sladdriga puckar och bla bla bla nu gnäller jag igen.

En utmaning som var förutsedd är stekgraden. Vi – det vill säga jag – steker helst medium-well. Hepp?! Jo, faktiskt. Eftersom färsen är så pass fet, grovmalen och luftig så tycker jag dels att burgaren klarar en hårdare stekgrad dels att en medium-rare blir för geggig i mitten. Även medium är på gränsen så i mina tester tycker jag medium-well är bäst. Grått med toner av rosa.

Det är också skillnad när man smashar burgaren direkt på stekhällen som vi gör jämfört med en stansad eller pressad burgare som har en mer kompakt och hård konsistens och därför på samma kräver en mer rödrosa ton för att inte bli för torr och hård. Tyvärr går det dock så himla snabbt ibland mellan där vi vill ligga och för mycket stekt så ibland har vi hamnat lite off. Inte minst igår. Men vi lär oss och det tar också lite tid att känna in stekbordet. Vill någon sedan ha på annat sätt så försöker vi tillgodose det så klart.

What else? Ja vad inte. Jag skulle kunna skriva en bok om senaste veckan men eftersom jag redan är långrandig får jag hejda mig. Vi kör lite bilder istället. Från renovering till smygpremiär.

Bloggarkiv