Blogg

I samband med burgarresan till USA i maj 2011 startades bloggen Flippin' Burgers som var aktiv t o m öppningen av restaurangen i mars 2012. Bloggen låg på dåvarande Magasin Morbergs hemsida och skildrade burgarresan, crowdfundingkampanjen och uppstarten av restaurangen. Nedan finns det första blogginlägget samt resterande inlägg samlade i en historik.

Renoveringsplattityder

February 23, 2012

Renoveringsplattityder

Häromdagen var jag och pratade på Starta företag-dagen som riktar sig till personer som håller på att starta eller funderar på att dra igång ett företag. Jag uppehöll mig en del vid de mentala drivkrafter som i alla fall mitt fall var avgörande för att ge mig in i den här resan mot ett eget burgarhak. Givetvis finns det rent krassa för att inte säga opportunistiska skäl även bakom mitt val. Tre grundläggande kriterier som var vägledande inför att valet till slut landade på burgare var att det är en konsumentprodukt, en produkt som alla känner till och redan konsumerar och att det är en produkt som det fanns en potential i att försöka förbättra vad gäller pris och kvalitet.

Jag ville hålla på med konsumentprodukter och sälja direkt till kunden eftersom jag ville ha direkt feedback. Jag var väldigt trött på att sälja diffusa tjänster till personer som inte alltid var intresserade, förstod tjänsten eller hade budget att köpa in det jag förväntades sälja. Jag ville slippa förklarandet och övertygandet av den enkla anledningen att jag till viss del var ganska dålig på det och till större del inte trivdes med att försöka pracka på folk saker. Att sälja har aldrig legat för mig men eftersom ett företag måste sälja något så ville jag att mitt företagande skulle bygga på något som jag verkligen ville sälja. Inte främst för att det ska generar pengar utan för att få se hur folk reagerar, känner, upplever, att skapa en interaktion helt enkelt kring ett gemensamt behov byggt på vilja och lust.

Låter det flummigt? Kanske t o m rätt klyschigt. Här kommer en till. En affärsidé kan inte vara att tjäna pengar. Det är min personliga åsikt, knappast unik och i någons ögon säkert naiv. Affärsmodellen måste generera pengar annars skapas inga resurser för att driva och hålla liv i idén och verksamheten men om det inte finns en djupare tanke än så tror jag det är lätt att springa fel. Särskilt i restaurangbranschen där möjligheterna till matfusk och genvägar synes oändliga.

Därför är mina tre kriterier för valet av burgare något av en efterhandskonstruktion, ett linjärt tankespråk som egentligen kan bytas mot två ord jag tjatat om förr – passion och frustration. För när vi ändå rör oss i klichéernas värld kan vi damma av den finaste av dem alla, signerad Oprah – do what you love and money will follow. Det återstår väl att se hur det blir med det senare men efter ett och halvt år utan står det klart för mig att möjligheten och viljan att få uppfylla det första i den raden faktiskt inte kan mätas i pengar. Passion och möjligheten att leva ut den är obetalbar, vilket ju alla som varit kär någon gång säkerligen skriver under på.

Sådant tyckte jag nog var lite humbug tidigare och lät ofta förmätet när det kom från personer som uppenbarligen hade fått pengarna att följa och därmed kunde unna sig att lyfta fram den andra delen av sitt företagande – glädjen i att få göra det man verkligen vill. Så jag passar på att slänga ur mig det nu innan jag flyger för nära solen eller stänger stället p g a den där direkta feedbacken som jag så vördnadsfullt efterfrågat. För risken finns ju att allt går åt fanders.

Risk var en av de drivkrafter jag lyfte fram häromdagen. Att någon gång i livet få ta en risk på riktigt, bortom bostadslån och röd gubbe. De orden ekade i förra veckan när allt stod och vägde och jag började räkna baklänges på skuldsättningen av ett nederlag. Var det verkligen det här jag ville? Ja. Det var det. Och just det är den finaste känslan av dem alla. Jag har äntligen slutat att fundera på vad jag egentligen vill och vad jag med livet ska till. Att svaret blev burgare kanske ter sig aningen banalt men det räcker för mitt kött.

Men att bara få tid att älska vinner ju inga val som bekant, inte ens om den frigörs av en butler i tunnelbanan. Nej vi behöver en dos frustration som kan kanaliseras. Och det är väl där vi har mötts, ni och jag. Vi delar en frustration över att en burgare inte bara kan få vara en burgare, att en hundring eller så köper en halv istället för en hel, att bröd i allmänhet förutsätts vara färskt och i synnerhet på restaurang men inte just för burgare, att en köttbit är saftig, fet och mör men inte mellan ett par bröd, att vad som är ett hantverk inte längre är det och än mindre ryms i just handen. Och så vidare.

Men allt det där vet vi ju redan så varför flummar jag på i stycke efter stycke istället för att svettas färdig lokalen. Vet inte riktigt men efter snart en veckas renovering kom jag på mig själv igår kväll med tanken på att det ju faktiskt är mat vi ska hålla på med, inte gips. Det gick en skön känsla genom kroppen att det äntligen, verkligen, på riktigt närmar sig och att allt det handlar om faktiskt är hamburgare. Som jag längtar efter att få hala tandpetarflaggan till halv stång och slänga fram den första. För att se om jag vågar möta er blick. För att bearbeta den känslan var jag tvungen att få filosofera lite.

Men nog om det. Vad gör vi i lokalen då? Ni som varit där tidigare kommer så klart känna igen er, ramarna är givna eftersom golven, mejerikylen och de stora väggfasta hyllorna är originalinteriör. Men om vi börjar baklänges så blir det ny färg, inget spännande i sig men en uppfräschning och en beigegul nyans som jag tycker bryter bättre mot just golvet och lokalens äldre charm än den nuvarande vita. I taket byter vi de i och för sig fina klotlamporna mot grislampor i orange och grönt. Den inre baren som tidigare rymde sju barstolar har vi sänkt till normal bordshöjd där jag tänkte ha de där stolarna som jag hittade i skogen, om ni minns, på en lång rad. Jag har alltid gillat känslan av att äta vid disk på det sättet, lite dinerstuk så där.

På tal om det så klippte jag ett gäng båssoffor på Blocket nyligen. Jag hade letat länge och egentligen lagt ner hela soffidén eftersom jag tycker det varit svårt att hitta nya med rätt känsla och gamla snygga har jag inte hittat alls. Sen var jag rätt skeptisk när jag hittade ett gäng i någon typ av oxblodsvinyl men eftersom de var nya men felbeställda till en tidigare kund fick jag en bra deal och chansade. Och om ni tänker bort förhöjningen av min far på bilden så tycker jag de står sig rätt bra på egen hand också.

Fast jag inte alls vill köra 50-tals-retro-diner-pastisch-bla-bla-bla så har jag svårt att dölja min förtjusning över känslan av sofforna mot golvet. Ibland får jag hybris och ser Bob från Twin Peaks skymta fram men då brukar jag titta på de här bilderna så är man snabbt på jorden igen. En klassisk före och efter…

På bilderna ovan kan man också se den sänkta baren och ana skivorna som vi lägger i båda barerna (att jämföras med valnötskivan ligger på bilden i den främre baren men som nu är borta). Skivorna är golvplank från 1800-talet som egentligen var tänkt till ett nivågolv i den lägre baren som saknar det fina schackrutiga golvet. Men den idén föll på så många faktorer att vi hoppar över dem. Istället blev det alltså barskivor vilket jag också var skeptiskt till även om det råkade vara min ide. Med sekellånga spår och gropar i träet är de fantastiskt fina och har härlig karaktär men nu är det ju inte en vikingaby vi ska bygga. Inte heller ett Western-ställe med vagnhjul och ljusstakar av gamla whiskeyflaskor. Men med fyra meters längd, 400 mm i bredd och en höjd på 70 mm är de rätt maffiga så jag sket i mina prettovåndor och smällde på dem som bardiskar. Den ena lät vi ha den nedgångna sidan upp och sliptiden för att få den lagom duglig till att ställa ett glas utan att det välter och äta pommes utan stickor vågar jag inte räkna på.

Övriga ligger med slätsidan upp och tanken är att vi ska olja dem. Det är ju inte så praktiskt egentligen men jag tror det blir bra. Fördelen är ju att lite spillfläckar inte gör så mycket. Alternativet är ju att lacka dem men då får jag upp hemska bilder av bricklunch på vägkrog inklusive smör, bröd, dryck, kaffe och kaka på maten. Så vi får se.

What else? Jo, härom veckan var jag på köttkrogen Allmänna Galleriet för lite praktik. Ni minns kanske hajpen från förra våren då AG med Johan Jureskog gick ut rätt hårt i media med lanseringen av sin burgare på hängmörade detaljer blandat med uppfräst fett för att skapa den bästa burgaren i landet. Min bedömning är att de tog den platsen ganska komfortabelt. Det jag verkligen gillade var att en "finkrog" valde att göra sin burgare så enkel i utförande och komposition, med få pålägg, ingen dressing och serverad i ficka. Istället för att göra någon gourmétpaj i tre våningar.

Hursomhelst, min förträfflige säljare Lasse på grossisten Servera ringde mig för en tid sedan och tycke jag borde köra någon kväll i ett riktigt kök för att få känna lite på ruljansen. Eftersom han känner allt och alla i branschen erbjöd han sig att fixa in mig någonstans och vårt gemensamma val var att höra med AG. Några dagar senare stod jag som en praoelev i AG:s kök och försökte att inte vara i vägen. Det var en väldigt kul och lärorik kväll och hela köksgänget var fantastiskt trevliga, hjälpsamma och nyfikna. Raka motsatsen till den bild man får från professionella kök från TV och till viss del, får jag erkänna, också mina egna fördomar. Jag stod bredvid grillen hela kvällen och iakttog flödet och ställde dumma frågor som hur många gram kör ni era pommesportioner som följdes av sköna svar i stil med att så där kan du inte hålla på, det måste vara lite känsla i det. Med tanke på att jag driver hela mitt projekt utifrån just känsla var det ett välbehövligt uppvaknande till insikten om vad ett års excelplanerande kan göra med ens verklighetsförankring. Det jag framförallt ville titta mer på var själva logistiken, hur många grillar de åt gången, när sänker de pommesen, hur ligger tillbehören osv. Det jag tog med mig och som blev en skön återkoppling till den känsla jag fick under USA-resan är att hamburgarkommers ju faktiskt inte, ens i ett proffskök, är rocket science. Det klurigaste är ju processen fram till den färdiga färsbiffen och där känner jag mig trygg. Här ett par bilder som gör en ganska hungrig. Och sugen på en rejäl biff.



Nej, nu måste jag sluta innan det här inlägget spårar ur. Jag skyller att det är slipångesten som håller mig kvar vid tangentbordet. Hoppas ni får en fin helg.

Bloggarkiv