Blogg

I samband med burgarresan till USA i maj 2011 startades bloggen Flippin' Burgers som var aktiv t o m öppningen av restaurangen i mars 2012. Bloggen låg på dåvarande Magasin Morbergs hemsida och skildrade burgarresan, crowdfundingkampanjen och uppstarten av restaurangen. Nedan finns det första blogginlägget samt resterande inlägg samlade i en historik.

Sliders

August 26, 2011

Efter att Stefan på hamburgare.org påpekade att Martin's potato rolls inte bara påminner om brödet på Shake Shack – utan att det faktiskt ÄR brödet på Shake Shack – åt jag upp halva påsen. Ok, jag fick hjälp av min vän Buffy men tillsammans sänkte vi två dubbel-dubbel och en varsin 200-grammare utan att jag ens hann fota. Det blev nog en 450 g kött per skalle och färsen – 75% högrev, 25% bringa den här gången – blev grym men det enda vi pratade om var bröden. Jag måste därför upprepa ett citat från ett tidigare inlägg som fälldes av bartendern på J.G Melon i NYC: "The most important thing about a burger is not the meat. It's the bread. It's the first thing you bite into. You can't have burgers with bad bread, it's like the opera without the overture – forget about it."

Ett annat ställe som kör Martin's bröd är White Manna i New Jersey, kända för USAs kanske bästa sliders. Populärt används slider i betydelsen små hamburgare vilket är rätt i sak – de är små och heter sliders för att de slajdar direkt från grillen ner i magen – men puritaner definierar slider genom tillagningen: att löken steks med köttet och att brödet läggs ovanpå köttet för att ångas varmt och få smak. (Om jag minns rätt har vi fört den diskussionen här i kommentarsfältet tidigare). Oavsett hur nitisk vi är med sådana diskussioner så är konceptet miniburgare något jag verkligen gillar. Det är svårt att sätta fingret på varför, kanske är det en sådan basic grej som att känslan av fler burgare är bättre än en, även om mängden burgare är likadan. De bästa sliders om vi använder den bredare definitionen miniburgare som jag ätit var på P.J Clarkes i New York för snart två år sedan. Ett klassiskt ställe som faktiskt återfinns i Hamburger America men som jag hoppade över under resan i våras. Den som ledde mig dit var min kompis Hannes, burgarnörd av rang och som ni vet chaufför, side-kick och allt annat av värde under sträckan Florida – Conneticut. Han är också något av ett slidersfreak och tidigare i sommar slog vi våra påsar ihop och gjorde en rejäl bricka med miniburgare.

Dealen var att jag stod för köttet och Hannes brödet vilket han löste genom att trycka ut småbröd ur Friscobröd där ett bröd ger tre små. Verktyget? En espressokopp. Funkade perfekt. Köttblandningen var 50% högrev och ca 25/25 bringa och högrev från Hereford Aberdeen Angus som kommer från Nebraska och importeras färskt av Gourmet Food ute i Slakthusområdet. Som ni ser på bilderna är det ganska rejäla pjäser med fin marmorering som ger väldigt saftiga burgare.

Bringa

Högrev

Short-ribs

Högrev skivad

Short-ribs

Det är samma kött som jag laborerat med hela våren och det ger en otroligt saftig färs. Om vi backar tillbaka till den mer puritanska definitionen av sliders så anses White Castle ha varit först med dem. Nu var det närmare ett sekel sedan som White Castle var nyskapande och idag är kedjan ingenting som lockade mig under resan. Men White Castles popularitet gjorde att de fick många efterföljare med snarlika namn. Två av dem, White Manna i Hackensack, New Jersey och White Hut i Springfield, Massachusets återfinns i Hamburger America och jag tog mig till båda två men av olika anledningar blev det aldrig några inlägg därifrån så jag tänkte lägga upp lite bilder och en film.

White Manna är en liten vacker diner i art deco-stil och vida kända för sina fina sliders som sagt. Jag och Hannes satt där en kväll i slutet av maj vid den hästskoformade disken och såg kocken lägga små, färska färsbollar på stekbordet som han efter någon minut pressade platta och överöste med tunt skivad lök. Vid vändning lade han brödet ovanpå köttet. Sakta blandades köttets och lökens aromer och ångade bröden fuktiga och varma. Osten gjorde att allt nästan smälte ihop och färdiga var de, mjuka, oljiga perfekta sliders.


White Hut var ett av de sista ställen jag besökte, under bilturen från Chicago till New York. Som ni ser på bilden ser de inte mycket ut för världen men de var verkligen fina och som filmen visar var jag ganska nöjd.

Sliders White Hut

Bloggarkiv